Denna betraktelse skrevs av Johanna, 16 år, när hon hälsade på Deborah och mötte ett av dessa aids-sjuka barn.

Jag kommer ihåg första gången jag såg dig. Du satt på golvet in det där lilla mörka rummet med de två sängarna, när vi kom in.
På stapplande ben kom du fram och hälsade på mig och jag minns att jag tyckte, att du såg ut som en gammal man. Du gick så långsamt. Ditt ansikte såg så åldrat och skrynkligt ut. Och dina ögon .....
Jag komme alltid att minnas dina ögon från den gången. Så tomma och likgiltiga.
Det såg ut som om de ville säga: "Försök inte komma med något. Vi har redan sett allt."
Du kommer väl ihåg "ta-och-ge-leken", som vi lekte? Du gav mig en sten, jag sa: "tack", och gav den tillbaka till dig. Du tyckte om den leken fastän du aldrig skrattade.
Du skrattade aldrig .....
Jag trodde inte att du kunde skratta, för jag hade aldrig hört dig göra det. När vi andra skrattade åt något, drog du inte ens på munnen. Du bara satt där och tittade på mig med de där tomma, matta ögonen, som ibland - fick mig att skämmas över mig själv - för att ja hade det så bra - och för att jag visste så litet ......
Men så en dag, när vi satt i din säng, och lekte med någonting som vi hade gjort till ett halsband, började en liten flicka skratta. Sä där som bara barn kan ... och då såg jag, hur det ryckte in dina mungipor ... och du log!
Det leendet kommer jag aldrig att glömma!
Så här efteråt - efter att sjukdomen till slut fick makt över dig - den där hemska morgonen - och vi föjde dig hem - och du låg så fint och fridfullt inlindad i vita, rena lakan - ska jag alltid minnas det där leendet du gav mig. Jag trot att du kanske gjorde det lite för att glädja mig, men jag vet att du ofta skrattade sen efteråt, innan du blev dålig igen.
Jag kommer aldrig, aldrig, att glömma dig - du lilla barn - som inte hann vara barn, innan sorg och sjukdom gjorde dig vuxen.

Matthias skrev en dikt om sorgen.

Så som månen uppslukas av dett svart moln,
så uppslukas min själ av sorgen.
Men som månen tränger fram bakom molnen,
så reser sich min själ ur sorgen.
I gråten försvinner sorgen
Och minns: utan ensamhet - ingen gemenskap
Utan död - inget liv
Utan mörker - inget ljus
Och utan sorg - ingen glädje
Sorgen är en konstig känsla:
Inte bitter som vreden dess bror
Heller inte söt som lyckan dess kusin.
En orgie av bitterhet, men ändå
När tårarna tagit slut
När sorgen sinat
Då blir livet härligt igen
Våra närmaste försvinner ju
Men minns att kärleken består.