Min bror frågade mig häromdagen, kan du tala om för mig vad du egentligen heter?
Jag heter Gunvor Debora Brycke.
Efter trettio år i Bukoba, Tanzania, har hon mer eller mindre lagt undan sitt förstanamn. Där hon bor kallar hon sig för Debora eftersom bokstaven g inte uttalas på swahili och Debora är ett vanligt namn.

Detta berättar den nyblivna 65-åringen som i dagarna har återkommit till sin barndomsbygd. Försenad till sin födelsedag på grund av att hon insjuknade i malaria. Nu är hon i Sverige och bor i Hedekas i ett vackert nött hus som har tillhört hennes föräldrar. Hon och de tio syskonen växte upp i närheten och det är här i Hedekas som de träffas, syskon och syskonbarn, första söndagen i juli varje sommar.
- Där ute i Tanzania har de också väldigt starka band, säger Gunvor Debora som inte kan låta bli att jämföra.
I höstas när det var mindre än ett år kvar till pensionen blev det tydligt för henne att hon borde ta ställning till var hon hör hemma. Det visade sig svårt och Gunvor Debora löste det genom att behålla huset i Bukoba. Där odlar hon sötpotatis jämsides med svensk potatis.
- Jag är hemma här men det känns väldigt bra att ha ett ställe där. Jag vill veta att jag har möjlighet att bo kvar där medan jag tänker. Det finns barn som jag träffade i början som jag gärna vill träffa igen. Jag vill backa tillbaka och se... gå från hus till hus där jag började och se, vad hände sedan? Backa och se.

Ett halvt sekel
Det är närmare ett halv sekel som Gunvor Brycke har varit engagerad i barn och ungdomar som av olika skäl behövt stöd. De senaste trettio åren har hon tillbringat i Afrika och sedan åttiotalet har hon arbetat med de problem som uppstått som en följd av AIDS-epidemin. Ett sådant problem hänger ihop med arvsrätten. Traditionen i Tanzania är att pojkarna i familjen delar på gården när fadern dör. AIDS-epidemin gör att många familjeförsörjare dör unga. Eftersom släktingarna på faderns sida har större arvsrätt än fru och barn innebär det att änkan och barnen kan få lämna huset och marken till förmån för exempelvis en faster när maken dör. Om fastern sedan säljer egendomen vidare har änkan väldigt svårt att hävda sin rätt till den vid en arvstvist. Ofta upprättas dessutom orimliga köpebrev baserade på låtsassummor som gör det svårt att lösa tillbaka egendomen.

Tyst
Det är här Gunvor Debora kommer in. Tillsammans med en pensionerad domare besöker hon byar där den här typen av arvskiften förekommit. De försöker nysta i vilka gården delades mellan och om den sålts till någon utomstående.
- Då kan man åka ut i byn, samtala med släkt och byledning och få reda på hur de gamla delat upp gården. Man sitter ned i bananlunden och pratar och skriver ned det man kommer fram till. Man sitter lugnt och skriver ner allt som sägs och sedan läser man upp det. Sedan skriver deltagarna under om de håller med. Det kan ta lång tid. Jag tycker ju att det är väldigt svårt att förstå att hustru och barn kan bli åsidosatta. Jag har blivit aggressiv många gånger. Då är det bättre att gå ut eller sitta tyst under diskussionerna, berättar Gunvor.
- Jag sa till en kvinna en gång, följ med ut och visa gården. Det är bättre än att bli aggressiv. Under tiden vi var borta tog byrådet beslut på att kvinnan fick köpa tillbaka gården. När detta var beslutat blev alla jätteglada.

SIDA betalar
Det brukar gå att komma överens om ett pris även om det inte överensstämmer med det verkliga värdet. Där kan SIDA genom svenska kyrkans mission som Gunvor Debora arbetar för gå in och betala summan. Om egendomen kostar 25 000 tanzania-shilling så motsvarar det ändå inte mer än 250 svenska kronor.
- Det är härligt att få ha upplevt det här. Det är viktigt att vi kan betala för att köpa den här gården och det kan kännas skönt för änkan att någon utomstående driver frågan för att undvika hämndaktioner. 1969, då hon var 33 år gammal, kom Gunvor Brycke första gången till Tanzania. Hon var där på besök eftersom två av hennes systrar arbetade där som missionärer. Efter det började hon själv fundera på att göra något liknande. Hon var intresserad av att göra något annat men tvekade eftersom hon var tvungen att skriva på för tre år.
- Jag var någon som inte skulle arbeta utanför Sverige. Jag skulle arbeta med ungdomar. Jag tror man möter lika stora svårigheter här som hemma... eller jag menar i Tanzania. Sedan tror jag det är en mening - det är en livsväg som är utstakad. Det är en kallelse en människa har att göra något vid ett visst tillfälle.

På Gräskärr
I två år arbetade hon på barnhemmet Gräskärr innan hon 1971 bestämde sig för att pröva en period i Tanzania. Efter att hon accepterat de första tre åren har år lagts till år. Sedan epidemin bröt ut på allvar i början av åttiotalet har en hög andel av befolkningen smittats. Fyra av tio kvinnor i södra Tanzania är HIV-positiva.
- Det som jag tycker är viktigt i kyrkans arbete är att folk kommer igenom krisen. Sjukdomen får inte skuldbeläggas. Det som är allra viktigast av alla de här bitarna är undervisning så att folk byter livsstil, att folk inser att de själva måste ta ansvar. De måste fråga sig, ska inte vi ta ansvar för de föräldralösa barnen?
När Gunvor Debora själv var barn gick hon i folkskola varannan dag så att hon kunde hjälpa till på gården. Fadern var präst och familjen bodde på Krokstads prästgård.
- Vi behövde inte lära oss engelska. Vi skulle inte åka någonstans.
När ena systern blev missionär stannade Gunvor kvar på gården och hjälpte till. Den stora familjen gjorde att hon höll sig mycket hemma.
- Vi hade ju väldigt skoj. Vi behövde inte bry oss om vad som hände i resten av kommunen. Mycket i vardagslivet kretsade kring kyrkan, den gemenskapen betydde väldigt mycket. Kyrkan var delvis präglad av Schartau. Gunvor upplever inte den inriktningen som särskilt sträng utan understryker att hon och syskonen hade väldigt kul under hela uppväxten. Att som barn lära sig texter utantill ser hon som en styrka som hon fick användning för längre fram: - Det ger en livskvalitet ända in i döden. Man ska se till att ha ett rikt förråd när sinnena börjar slås ut. Det är väl det man har att se fram emot nu, säger hon och plirar.

Lanthushållsskola
Några år efter folkskolan började hon på lanthushållsskola. Efter det blev hon sugen på att lära sig engelska och for till England under ett par somrar.
- Det var inte något att tveka om, mamma och pappa sa att vi får göra vad vi vill om vi klarar av det. Denna dristighet är ett genomgående drag. Gunvor Debora Brycke är en person som utstrålar lugn, oräddhet, viljestyrka och nyfikenhet. Några år på femtiotalet arbetade hon på barnhem i Göteborg, sedan var hon tillbaka i Hedekas en period innan hon utbildade sig till socialpedagog i Stockholm. Efter det arbetade hon som socialassistent på barnhem.

AIDS-barn
Efter 1971 har hon arbetat i Bukoba, Tanzania. I slutet av åttiotalet fick hon frågan om hon ville arbeta med föräldralösa barn, en följd av AIDS-epidemin. I samband med att hon tackade ja till detta gick hon en ettårig diakoniutbildning i Sverige. Bukoba är ett distrikt som ligger nordväst om Viktoriasjön. Gunvor Debora har rest runt lite i Tanzania men inte i övriga Afrika.
- Jag har varit i Bukoba. På något vis har jag inte haft tid att resa ut.
När hon ska beskriva Tanzania så berättar hon att livet där är mycket enklare och naturligare. Där finns också en större närhet mellan människor. Att familjerna och grannarna stödjer varandra har varit en styrka när landet drabbades av AIDS-epidemin.
- Hur skulle det ha varit i Sverige där familjerna är så långt ifrån varandra?
Hon har ännu inte bestämt var hon ska bo i framtiden.
- Är det inte så att det är få som både kan ha kakan och äta den? Jag har möjlighet att resa nu. Det finns ju pension. Jag kan göra vad jag vill, det är ju bara att snåla. Hoppas det har vuxit klart när jag kommer tillbaka...säger Gunvor Debora Brycke och tänker på sin sötpotatis i Afrika.

Ola Pilhem
ola.pilhem@bohuslaningen.se