Kära Huyawas Vänner!

Vi vill genom detta brev skicka en hälsning från Bukoba i Tanzania. En hälsning som vill förmedla en liten del av verkligheten här och hur Huyawas arbete kan ge ett hopp om en ljusare framtid för de föräldralösa barnen.

Vi är Debora och Lisbeth Williamsson diakon i Sunnersbergs pastorat utanför Lidköping. Genom anslag från mitt pastorat och Skara stift och mina sparade semesterdagar har det blivit möjligt för mig att följa Huyawas arbete under 6 veckor, och se en liten del av verkligheten och hur man på olika sätt kan hjälpa de drabbade barnen.

När brevet skrivs börjar skymnigen falla men luften är ljummen. Utsikten över staden och Viktoriasjön är vidunderlig, en stor kontrast till det lidande som finns runt om.

Vi vill i detta brev berätta om den resa vi gjorde tisdagen den 28:e. Resan gick till Kajunguti, lutherska kyrkans landområde knappt 5 mil från Bukoba, norrut. På flaket på Deboras Suzuki sitter en ung kille, Nenga Newa som vi mötte på sta´n dagen före och nu är vi på väg att visa honom var han kan få möjlighet att bygga upp en framtid för sig själv, och vem vet kanske också för en familj så småningom.

Låt oss ta Nengas historia från början.(Nenga har gett oss tillåtelse att på det här sättet berätta om honom).

Nenga är 25 år gammal. Han är föddes i Dar es Salaam, när Nenga var 1 år gammal flyttade mor och son till en by i närheten av Bukoba, där också mormor och en morbror bodde. Här föddes också Nengas två bröder, vilka idag är 18 och 21 år. Alla tre pojkarna har olika pappor. När Nenga var tio år började han skolan. Skolan ligger 3 km. från hemmet.

När mamma blir sjuk i aids försöker pojkarna fullfölja skolgången, men man har ett schema så att alltid någon av bröderna är hemma hos mamman. Familjen bor hela tiden hos morbrodern, man får låna ett rum där , men morbror har egen familj så det är Nenga och hans bröder som ensamma får ta ansvar för sin familj.

Sjukdomen bryter succesivt ner Nengas mamma och hon blir allt svagare och mer orkeslös, under de två sista åren är hon sängliggande. Hon utvecklar av och till svåra hudförändrigar, har svampinfektioner som bl.a. gör det svårt att äta och få i sig näring, och på slutet drabbas hon av diarréer och kräkningar vilket gjorde att hon inte kunde tillgodogöra sig någon näring. Från dipensären i byn får hon behandling för sina symtom, men bromsmediciner finns inte.

Pojkarna hjälper hela tiden sin mamma med hygien, att tvätta henne,att hjälpa henne när hon har kräkningar och diarréer, att ta hand om hinken och se till att hon har det så bra som möjligt. Hela tiden skall de också, förutom att sköta skolan, se till att de själva får lite mat, att ved och vatten finns, att kläderna blir rena ibland och rummet städat.

Mamma lämnar pojkarna 1990. Efter begravningen flyttar Nengas bröder till sina respektive pappors släkt, men eftersom Nengas pappa är okänd får han stanna hos sin morbrors familj.

Trots alla svårigheter går det bra för Nenga i skolan och efter avslutad grundskola blir han vald att få gå i secondary school, (vilket motsvarar ungefär åk.8-9 samt åk1-2 på gymnasiet). Genom stöd från Huyawa kan Nenga börja i Sengerema secondary school.

Nenga har drömt om att arbeta med jordbruk och genom fortsatt stöd ger man honom möjlighet att studera vid kyrkans lantbrukskola i Igabiro under 3 år. Nu är Nenga 25 år och klar med sin utbildning i Igabiro. Han bor hos sin morbror och vet inte hur det skall bli i fortsättningen, något eget hem har han inte, någon egen jord har han inte.

Han berättar att han under lång tid har bett till Gud och frågat: "Vilken plan har Du med mitt liv?" Nu har han fått svaret, han får möjlighet att bygga upp ett nytt liv på en gård i Kajunguti.

När vi efter en dammig resa på skumpiga vägar är framme möts vi av föreståndaren för lantbruksarbetet i området, han visar oss runt och berättar.

Vi träffar också William och Ernest, två andra unga pojkar som fått samma möjlighet som Nenga men som har påbörjat sitt hårda arbete att från början bygga upp en gård. Det var så fint att se hur dessa tre unga pojkar verkade hitta varandra och Nenga med sin yrkesutbildning blir förhoppningsvis en tillgång i området.

När vi åker tillbaka till Bukoba är det en glad Nenga som sitter på flaket och om några dagar tar han sin packning på bussen och åker till Kajunguti för att börja sitt nybyggarliv.

Varmt TACK för allt stöd och alla förböner som dessa barn och deras familjer fått genom åren.

Huyawahälsningar genom Debora och Lisbeth